Lättnad

Kom för några timmar sen hem från stallet. Generalen har fått penicillin och båda hästarna fick komma ut och bli lite ompysslade och omplåstrade. Det är helt otroligt, de har ta mig katten knappt en skråma. De går båda på smärtstillande och antiinflammatoriska mediciner. Fanny och jag har promenerat med båda två i ridhuset femton minuter tidigare i dag. De är lite stela men de är inte märkbart halta på nåt ben. Men som sagt de går på smärtstillande... De ska skrittas (ledas) lite varje dag så får vi se vad som händer. Vad som än händer så är jag verkligen så tacksam och glad över att de lever. Jag kan nog inte beskriva hur glad jag är för att de fortfarande finns.




Jag börjar förstå vilken otrolig tur vi har haft.

Själva olyckan var ju såklart inte så turligt, men om man funderar på vad som kunde ha hänt så måste man nog säga att vi haft otrolig tur.

Hur olyckan gick till förstår jag fortfarande inte riktigt. Jag har vissa minnesluckor just när olyckan hände och strax därefter. Jag kommer mycket klart ihåg precis innan bilen stannade. Rak väg, ingen bil i närheten framför eller vid sidan och troligtvis ingen precis bakom heller. Transporten ryckte till lite som om det kom en liten vindpust. Inget konstigt. Sen hoppade hästarna till och sen fick transporten sladd. Jag förökte parera men jag hade absolut ingen kontroll på sladden. En sladd till och sen måste transporten åkt ner i diket. Bilen stannade överraskande mjukt och för en sekund trodde jag att allt var lugnt. Men samtidigt ser jag att transporten bara typ exploderar i små bitar. Konstigt nog har jag inga ljudminnen från själva kraschen. Förutom mitt eget skrik. På en sekund var jag ute ur bilen och letade med blicken i brädhögen efter hästarna och förväntade mig det absolut värsta. Förmodligen skrek jag då också. Salam vet jag inte riktigt var hon var under tiden men jag tror att hon var lika snabb ut som jag.

Sekunderna senare såg jag att hästarna stod på vägen framför mig. Helt sjukt. Jag vet inte hur de hamnade där. Antingen har jag minnesluckor eller så slungades de ut ur transporten innan "explosionen" som jag såg. Blev väldigt glad att se att de stod upp men väntade mig att se dem helt söndertrasade.

Generalen hade fortfarande en trasig grimma på sig och Ciwis grimma var borta. I panik sprang de såklart bort från det otäcka och sprang rakt emot mötande trafiken. Det var nog ett av de mest maktlösa ögonblicken i hela mitt liv. Både Salam och jag sprang såklart efter och på något sätt stoppades trafiken upp. Precis där vi var så var det en öppning i mitträcket och de sprang över i andra körbanan. Mirakulöst nog hade bilarna på den sidan också stannat och den sidan blev "tom". Vi sprang efter och försökte att få dem att stanna. Att jaga två upprörda hästar bakifrån är som att be dem att springa snabbare. Det var precis vad de gjorde. Återigen denna maktlöshet. Några gånger sprang de mot det mötande körfältet men det blev snabbt köer så det blev inte så inbjudande för hästarna att springa åt det hållet. Vid det här laget hade Ciwi alla transportskydd kvar och Generalen hade tappat ett. Jag vet att jag här tog mig tid att kolla om de såg halta ut. Det gjorde dem inte.

Vi sprang tillbaka till bilarna som stannat och jag hoppade utan att fråga in i en mycket prydlig stadsjeep och skrek förmodligen ganska okontrollerat till denna stackars man att han skulle köra. Och det fort. Salam var inte sen att hoppa in i baksätet.

Har ni sett filmer där de jagar hästar i bil. Så kändes det här. Bara det att den var mina fina dressyrhästar som sprang okontrollerat på en motorväg. Denna man var troligtvis lyckligt ovetande om vad som kunde hända om man kör om två panikslagna hästar på en motorväg. Men han gjorde det samtidigt som jag med mycket sträng röst talade om för honom vad som skulle hända om han körde på mina hästar. Vi körde om så att vi kom ett par hundra meter framför hästarna. Någon gång under denna bilfärd tror jag att jag försökte att hoppa ur i farten. Stackars stackars prydliga man blev nog ganska rädd. Jag kunde inte förstå varför han skrek på mig. Jag fattar det nu...

Han ställde bilen som en liten spärr, och jag bestämde mig här för att jag var tvungen att vara lugn för att vi någonsin skulle få tag på dem. En sockerbit var vad jag hade att locka dem med. Först fick vi dem att stanna men det resulterade i att de vände. Bilarna tyckte de inte heller om att möta och då försökte dem med att testa diket. Viltstängsel satte stopp. Då gav de lite upp tror jag och blev ganska glada när de upptäckte att jag faktiskt var där i all röra. Jag fick tag på Generalens grimma och jag kände att jag ville aldrig släppa honom igen. Som tur var höll sig Salam iskall och jag kände att jag kunde lämna honom till henne. Ciwi är ju alltid känsligare men han var inte omöjlig när Generalen väl var fångad. Jag hade en halsduk på mig som jag höll honom i runt halsen.

Jag försökte att få köpa den prydlige mannens halsduk för att lättare kunna hålla honom. Aldrig fnös han och hämtade sen ett långt rep från bilen istället. Först tyckte jag att mannens beteende var mycket märkligt men jag förstår nu att han gjorde en hjälteinsats.

Flera personer till hjälpte till att leda Generalen medans jag gick först mot avfarten med Ciwi. En lastbilschaufför och en man som heter David Crona fick hästarna till avfarten. Där blev det inte lugnare. Bilarna från motorvägen började köra av på avfarten medans helt ovetande bilister kom på påfarten. Sopbilen körde om oss samtidigt som vi mötte stora bussar. Bilrädda Ciwi var så modig, här ledde jag honom med ett rep...

På avfarten dyker en man och en kvinna upp som bara helt magiskt öppnar en grind och säger åt oss att följa grusvägen ett par hundra meter för där ligger hans stall. In i stallet in i två fina nymockade boxar med lite hö fint uppdukat.

Detta var över på ca 15 minuter.

Under tiden har det ju hänt en massa fandra saker. Salam ringer till 112 eftersom jag inte hade mobilen med mig. Den hade åkt ur bilen när jag hoppade ur men någon vänlig själ såg det och la in den i bilen igen. Förmodligen samma person som kopplade bort släpet och körde in bilen in till vägkanten så att trakiken kom igång igen.

Salam fick ett nervbryt när hästarna var fångade (inte ett dugg konstigt) den prydliga mannen säger bara till henne att skärpa till sig och sen hoppar han in i bilen och drar iväg. Hon står helt ensam kvar. Vad göra? Jo skärpa till sig och följa efter hästarna. Starkt gjort!

Mannen som hjälpte till att leda hästarna föreslår när vi kommer till en skogsdunge : Nu stannar vi här går in i skogen och binder hästarna i ett träd. Ehh va? Nej det går inte, ropar jag tillbaka. Mannen säger igen lite mer bestämt Nu går vi in i skogen och binder upp hästarna. NEJ, det här är dressyrhästar inga westernhästar. Man kan inte göra så. Han fick ge sig...

Samma man hör jag också säga om han drar då släpper vi, vi kan aldrig hålla emot om han drar. Jag vet att jag vände mig om och spände blicken i dem. Ni släpper INTE min häst. Vad som än händer! Det gjorde de inte heller. Vilka hjältar!!!! Dessutom åkte David tillbaka till bilen och transporten och pratade med poliserna och visade poliserna till stallet. Konstigt nog var en av poliserna en gammal klasskompis till mig. Ibland är världen liten.

Jag pratade med 112 en gång när vi fortfarande var på vägen, men de sa bara att de inte kan hjälpa mig. Tack för den jag la på. Väl i stallet visste vi fortfarande inget om bilen och transporten. jag ringde 112 igen. Jag berättar snabbt igen vad som hänt. Jag vet inte om bilen står kvar eller om polisen redan är där.  Har någon mer krockat av alla köer osv. Svaret jag fick var bland annat att detta är ett nödnummer för nödsituationer. Ja för mig är detta en nödsituation försökte jag med, men det var ingen ide. Hon tyckte att jag skulle ringa polisen. Jag tror inte jag klarar att slå numret sa jag. Kan du koppla mig. Nej det kunde hon inte. 11414 skulle jag slå. Jag ringde dit hur som helst. Har du blivit utsatt för ett brott tryck 1. Då gav jag upp och la på. Jag var då arg på hon på 112. Det konstiga var att Salam blev kopplad till polisen när hon ringde, men hon jag pratade med var helt omöjlig...

Jag var nog i extrem chock under dessa samtal och detta är det jag kommer ihåg av samtalen. Kan hända att min uppfattning inte alls stämmer med verkligheten.

Detta är i särklass det absolut värsta jag någonsin varit med om, men nu känner jag mig trots allt förhållandevis glad över att det gick så bra som det gjorde.

Jag vet inte om det är rätt eller fel att berätta om allt här i bloggen men jag vet att många vill veta och jag orkar inte berätta allt om och om igen. Jag ska försöka fokusera på att få hästarna friska och hoppas på att denna fruktansvärda händelse kan föra något gott med sig i stället.

Jag kan inte nog tacka alla er som hjälpte till att fånga in världens bästa hästar och familjen Dahl som byggde om hela stallet för att de skulle slippa transporteras i går kväll.

Tack till familj och vänner som finns här när det krisar utan er vet jag inte vad jag skulle gjort. Tack också till er alla som skickat så många fina meddelanden idag att jag inte ens hunnit svara på alla. Tack, det betyder jättemycket att veta att ni finns!!

Sist men inte minst Salam. Salam är helt enkelt världens bästa. kram på er!





Kommentarer
Postat av: Familjen Rödin Lundström

Knöt sig i magen på oss när vi läste vad som har hänt. Vilken tur ni har haft! Skönt att läsa att ni mår så pass bra allihopa efter det som har hänt!! Ni hade verkligen skyddsänglarna på eran sida!

2009-01-10 @ 00:27:42
Postat av: Sofie

Största kramen!!!!

2009-01-10 @ 10:23:04
URL: http://www.freewebs.com/superbullterrier/
Postat av: Kristin

hua....Man blir alldeles kall när man läser om er. Jag är så glad att ni klarade er så bra som ni gjorde! Vilken änglavakt!

Kramar Kristin

2009-01-10 @ 10:43:51
URL: http://kristinljungberg.blogg.se/
Postat av: Liselotte

Åh, jag blir helt tårögd när jag läser det här..



Vet inte riktigt varför, men jag antar att jag får en liten, liten del av samma känslor som du måste ha haft under hela den här händelsen, den hemska känslan av att vara maktlös och se det käraste man har vara i fara, och känslan av att se dom stå på gången hemma mot alla odds i säkerthet och för dagen okej..Det går inte att beskriva i ord.



Glöm inte bort att ta hand om dig i allt detta och se till så att du bearbetar stressen som du vart utsatt för.. för vet du vad... tror att du glömde nämna en hjälte i bloggen.. nämligen du själv, som ändå lyckades hålla dig så pass lugn att du fattade helt rätt beslut i den helt ofattbart stressade situationen.



100 Kramar till dig och hästarna!

2009-01-10 @ 11:25:26
Postat av: Julia och My

hej Lotta vi vill bara säga att ni hade värdens tur ! tur att det inte hände varken hästarna elr er så mycket :) Vi har världens bästa ridlärare Lotta esping ! vi rider på måndagar kl 16.00-17.00 Hoppas att det inte händer något så här hemskt igen !!

2009-01-10 @ 17:42:15
URL: http://ilaa.blogg.se/
Postat av: Sara

Hejsan! Usch sitter här med tårar i ögonen och klump i halsen, måste vara bland det värsta man kan vara med om... Kommer verkligen tänka på er!! Kramar från Sara (Bind hästen i skogen?? han hade nog sett för många cowboy filmer =) jag hade blivit skvatt galen)

2009-01-10 @ 18:40:18
Postat av: Mikaela A

Usch vad hemskt! Tur att ni mår så pass bra allihopa!

2009-01-10 @ 21:43:41
Postat av: Diana

Åh herregud. Vilken fasa! Starkt jobbat av er båda och vilka fina människor det ändå finns där ute. Hoppas du börjar må bättre och att hästarna visar sig rel.oskadda framledes.



Vänligen

Diana

2009-01-11 @ 10:51:46
Postat av: Hanna

Fnissar till lite när jag läser att en man tyckte att du borde binda hästen i skogen. Jag vet en annan man som tycker det är självklart att man skall kunna bidan upp hästar vid ett träd. Inga namn nämnes. För övrigt är jag så glad och lättad att min underbara vän mår under omständigheterna bra. Snart hoppas jag se dig och hästarna på banan igen. KRAM!!!

2009-01-11 @ 14:57:35
Postat av: Jonas

Usch vad hemskt, men jätteskönt att läsa att allt under omständigheterna "gått bra".



Har länge hävdat att det är bra att kunna binda fast hästen, en dressyrhäst om någon borde väl kunna klara av det... ;)



Hoppas Du och hästarna mår bättre! Kram

2009-01-11 @ 19:13:42
Postat av: Anna Carlsson-Käck

Hittade hit via din mammas blogg och jag läser med fasa om vad som hänt. En hästägares absoluta mardröm. När man ser transporten på bilden i NT är det under att alla klarade sig hyfsat helskinnade.



Lycka till med rehabilitering och hoppas att allt blir bra så småning om.



/Anna

2009-01-12 @ 08:51:13
URL: http://ordagranna.blogg.se/
Postat av: caroline

Usch vilken mardröm, tur att allt gick "bra" ändå

trevlig blogg förresten!

2009-01-30 @ 13:26:02
URL: http://internationalshowjumping.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0