Charlotte Esping

Igår när jag gick ut för att ösa gödselstacken så var den redan öst. Tack Anna för hjälpen! Vad roligt det blir när alla hjälps åt :)


Inte det jag skulle skriva om alls men men. Saken jag ville var att tiderna för kursen i morgon finns på min hemsida nu.

www.charlotteesping.dinstudio.se

Nu ska jag till IKEA och köpa lite nya möbler till min nya lägenhet. Förhoppningsvis blir den tapetserad i nästa vecka och sen kan jag flytta in efter Åre. I kväll blir det gala. Blir nog kul. Ha en bra dag!

Trots mitt förra lite "sura" inlägg så är jag egentligen ganska glad idag.

Jag fick en riktig aha upplevelse när jag red Generalen idag. Nu har jag ju tränat mycket med Ciwi och fått nya infallsvinklar på ridningen. De provade jag idag på Generalen och det gick jättebra. Sen kom jag på att jag måste sitta bra hela tiden för att han ska gå bra. Surprice surprice. Tänk vad korkad man är ibland. Det är det enda jag tjatar om just nu på mina lektioner tycker jag och sen upptäckte jag att jag faller fram med axlarna och tillbaka med skänkeln och då tappar jag all styrka och balans i sadeln.




Nu gäller det bara att jag kommer ihåg det här tills i morgon...

Ciwi fick idag för första gången sen olyckan gå ut i hagen igen. Han kan ju vara lite vild när han inte varit ute på ett tag och eftersom det ha varit alldeles för isigt och halt på sistone har jag inte vågat chansa på att släppa ut honom. Jag red honom en stund innan utsläppet för att den värsta överskottsenergin skulle släppa. Det verkade funka riktigt bra. Han gick ut lugnare än han gör i vanliga fall. I vanliga fall brukar Ciwi bara ha boots i hagen men idag fick han ha skydd på alla ben. Beredd på det värsta.. Men det var i allafall jätteskönt att han kan gå ut igen. Känns inte alls kul att hålla de inne.

Generalen har redan varit ute några gånger. Det har varit bättre underlag i hans hage. Nu tänker ni att jag kunde väl släppt ut Ciwi en stund i Generalens hage, men tyvärr. Ciwi kan absolut inte hålla sig lugn i den. Han håller sig bara lugn i sin egna hage. Precis som Generalen bara håller sig lugn i sin. Vanedjur är vad de är.

Wengo var också en stjärna idag. Byten åt båda hållen, inte illa. Han blir såklart lite spänd i galoppen när jag byter men han lugnar ner sig snabbare och snabbare varje gång.

Dagens bästa kommentar kom efter min sista lektion. Var är Christine? frågar en elev. Vadå då undrar jag. Jag måste bara säga till henne att hon har världens bästa lektionshästar...

Jag kan bara hålla med, gulliga är vad de är.

Förutom en bra hästdag har jag idag tagit ett skönt beslut och fått en mycket rolig förfrågan. Ni får såklart veta så fort något är klart. Jag känner mig gladare än på länge...

kram på er!

...kan jag känna mig som stallets värsta tjatkärring. Till exempel idag. Sanna och jag gjorde idag iordning gödselstacken så att den var lätt att komma ut på och den var platt och ganska snygg faktiskt. Jättekul jobb, not. Men det måste göras.

På eftermiddagen efter att tre(!) fodervärdsboxar blivit mockade så fanns det fem(!!!) stora högar gödsel på stacken. Jag pratar med de tre mockarna och får till svar från alla tre att nej det var ingen av dem som låtit bli att ösa ut deras hög. En kunde sträcka sig till att den kanske men bara kanske hade glömt att göra iordning efter sig. Mycket märkligt...

Sanna och jag har stallet själva med hjälp av praktikanter några dagar i veckan. Förutom stallet har vi ett antal hästar att rida varje dag. Efter ridna hästar har vi lektioner. Vi har inte tid att ösa gödselstacken efter någon annan än oss själva, inte tid att mocka stallgången efter andras hästar, inte tid att kratta stallplan varje dag för att någon spillt halm överallt.

Missförstå nu inte detta "tjat". Jag tycker att det är helt underbart fantastiskt att vi är så många som är i stallet varje eftermiddag och kväll. Men vi måste alla hjälpas åt med att hålla ordning. Grejen är den att om en struntar i att tex göra iordning gödselstacken så kommer nästa och tycker att det är helt ok att göra likadant. Sen kommer nästa och tänker att alla andra struntar ju i det så då gör jag det med. Den sista stackaren som kommer på dagen kommer knappt ut med sin kärra. Och sen får jag ett nervöst sammanbrott när jag kommer på morgonen och måste börja med att ta tag i det som någon annan struntade i igår... Ond cirkel.

Sen är det trots allt så här att de allra flesta är supernoggranna och sopar, krattar och öser högar, varje dag likadant. Men det syns ju inte när det bara är en enda som låter bli.

Så ni som sopar, krattar och öser varje dag. STORT TACK TILL ER!!!! Kan vi gemensamt göra en revolution i stallet och försöka att hålla stallet lika snyggt som det är klockan tolv varje dag? Är det nån som är på? :)

Så jag slipper känna mig som en sur tjatkärring...

Godkväll kära bloggläsare.

Igår trotsade jag (och Salam och mamma) vår rädsla för motorvägen... Vi var inbjudna på träning på Ålspånga säteri för Rien igen. Det tackar man ju såklart inte nej till. Problemet är ju bara att ta sig dit. Men jag har bestämt mig för att jag måste kunna köra igen. Antingen det eller sluta och tävla och träna. Valet blir ju ganska lätt då.

Men att börja köra på exakt samma vägsträcka kan ju vara onödigt. Mamma fick köra igår. Trodde att det skulle vara läskigt att passera på platsen, men Salam och jag kunde inte ens känna igen oss alls där det hände. Det var ju visserligen mörkt men ändå märkligt. Får se om det blir annorlunda nästa gång i dagsljus.

Faktum är att vi har beställt böcker till C-körkort, så vem vet snart kanske vi transporterar oss på annat sätt...

Träningen gick i alla fall jättebra. Rien som aldrig sett Ciwi förut tyckte att han var jättefin. Han såg direkt samma saker som Liane och jag jobbar med och nu fick jag ett lite annorlunda sätt att arbeta med honom.

De andra hästarna mår också bra. Generalen är piggare än någonsin. Jag har inte jobbat så hårt än men lite piaff och passage och byten i varje har vi ändå provat på :) han kom ihåg hur man gjorde och jag med.

Camelia har blivit ridhäst nu. Idag satt jag upp vid stallet och hade ingen ledare med alls. mamma och Majsan höll sällskap. Hon (Camelia alltså) var lite spänd i början men slappnade av ganska snabbt när hon fick annat att tänka på. Några småbock och skutt blev det när vi skulle trava men inte värre än att man sitter kvar. Än så länge i alla fall...

Gud vilken härlig känsla att vara igång igen! Förutom att jag känner mig genomförkyld så har träningen på Ericsberg varit jättebra.

IGår red jag lite försiktigt och jag kände mig ganska orolig att han skulle se stel ut. Lianne lugnade och tyckte att han såg ut alldeles som vanligt. Väldigt skönt! Första passet blev mest lösgörande arbete.

Idag vågade jag ta ut svängarna lite mera, och idag var ett av hans bästa pass någonsin. Igår fick jag tips från Liane att kolla en film på youtube. Edvard Gal på en svart skönhet. Hon tyckte att jag skulle tänka den här traven när jag red...
Det här är den här hästens GP-debut...Helt otroliga rörelser framförallt traven!


 

Stjärnskott, jo man tackar. Lite trevligare läsning än artikeln förra veckan ser ni på länken här till Ridsport :)

http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=105293


Idag har jag varit hos veterinären(Åsa Frykman) med tre hästar. På förmiddagen med Ciwi och Generalen. De skulle ta bort stygn och kollas igenom efter olyckan förra torsdagen. Ciwis stygn hade hoppat bort av sig själva i natt så han slapp det. Hon kunde inte hitta några ömma punkter och hon tyckte att det var bara att rida på som vanligt.

Generalens sår har inte riktigt läkt ihop än, men det ser ok ut. Han får penicillin ett tag till men nu bara salva i såret. Han är kanske den tappraste hästen någonsin. Inte en galla inte en öm punkt på hela kroppen. 17 år. När vi fixar och lägger om såret står han blickstilla han rör inte en min. Trots att Åsa idag tog bort alla stygn och tog bort död hud så reagerar han inte. Han är sååå snäll som Fanny skulle ha sagt :)

Tredje hästen som blev halt för en vecka sen sprang idag helt klockrent. Vi var lite oroliga eftersom han var svullen och lite varm på en sena förra veckan, men det var ingen fara med det heller. Vad skönt! Tre bra veterinärbesök hos proffsig veterinär!

I morgon åker alltså mamma jag och Ciwi till Ericsberg för Plantskole/knytkalas-träning. Jättespännande och kul kommer det att bli. Ciwi kommer självklart inte att jobbas jättehårda pass än så länge. Även om vi fått klartecken från veterinär så känns det klokt att ta det lite lugnt. 

En Rappestadryttare till är faktiskt också med i satsningen, Josefine Krönfeldt. Hennes hemsida hittar ni på www.kronfeldt.se  

Jag har idag investerat i en ny dator. En mini PC. Smidig att ha med sig på resor. Desutom väldigt skönt med en dator med fungerande batteri och mus...

Äntligen har vi filmat lite på Wilda. Hon har varit här sen augusti och började ridas i slutet på septemper. Då var hon i princip bara insutten trots sin ålder (fem då, nu sex år) så man kan i princip säga att hon är lika mycket riden som en treåring.

Planen är att hon ska vara kvar ett tag till. Inte mig emot för hon är en jättemysig häst. Stor, men rör sig ganska lätt och trevligt. Sanna har hoppat henne lite och det är perfekt att vi kan samarbeta lite med tillridningshästarna som ska stanna lite längre. Unghästarna behöver allsidig träning och när jag inte hoppar själv så får någon annan ta den biten.








Camelia har flyttat hem till vårt "hemmastall". Igår red vi ut  för första gången. Hanna red Majsan och mamma gick med i början. Efter ett tag släppte hon och vi både skrittade och travade ute i skogen. Framsteg! Hon var jättelugn och snäll. Här hemma är det perfekt att rida in unghästar. Skogen precis utanför dörren, inga vägar att passera och lugn och för det mesta ro...

I slutet av veckan ska vi rida igen. Då ska Sanna med på Lucy också.

Ha det bra!

PS. Generalen och Ciwi känns fortfarande pigga och glada. Jag tänker inte ta ut något i förskott, men det känns bra :) DS.

Kom för några timmar sen hem från stallet. Generalen har fått penicillin och båda hästarna fick komma ut och bli lite ompysslade och omplåstrade. Det är helt otroligt, de har ta mig katten knappt en skråma. De går båda på smärtstillande och antiinflammatoriska mediciner. Fanny och jag har promenerat med båda två i ridhuset femton minuter tidigare i dag. De är lite stela men de är inte märkbart halta på nåt ben. Men som sagt de går på smärtstillande... De ska skrittas (ledas) lite varje dag så får vi se vad som händer. Vad som än händer så är jag verkligen så tacksam och glad över att de lever. Jag kan nog inte beskriva hur glad jag är för att de fortfarande finns.




Jag börjar förstå vilken otrolig tur vi har haft.

Själva olyckan var ju såklart inte så turligt, men om man funderar på vad som kunde ha hänt så måste man nog säga att vi haft otrolig tur.

Hur olyckan gick till förstår jag fortfarande inte riktigt. Jag har vissa minnesluckor just när olyckan hände och strax därefter. Jag kommer mycket klart ihåg precis innan bilen stannade. Rak väg, ingen bil i närheten framför eller vid sidan och troligtvis ingen precis bakom heller. Transporten ryckte till lite som om det kom en liten vindpust. Inget konstigt. Sen hoppade hästarna till och sen fick transporten sladd. Jag förökte parera men jag hade absolut ingen kontroll på sladden. En sladd till och sen måste transporten åkt ner i diket. Bilen stannade överraskande mjukt och för en sekund trodde jag att allt var lugnt. Men samtidigt ser jag att transporten bara typ exploderar i små bitar. Konstigt nog har jag inga ljudminnen från själva kraschen. Förutom mitt eget skrik. På en sekund var jag ute ur bilen och letade med blicken i brädhögen efter hästarna och förväntade mig det absolut värsta. Förmodligen skrek jag då också. Salam vet jag inte riktigt var hon var under tiden men jag tror att hon var lika snabb ut som jag.

Sekunderna senare såg jag att hästarna stod på vägen framför mig. Helt sjukt. Jag vet inte hur de hamnade där. Antingen har jag minnesluckor eller så slungades de ut ur transporten innan "explosionen" som jag såg. Blev väldigt glad att se att de stod upp men väntade mig att se dem helt söndertrasade.

Generalen hade fortfarande en trasig grimma på sig och Ciwis grimma var borta. I panik sprang de såklart bort från det otäcka och sprang rakt emot mötande trafiken. Det var nog ett av de mest maktlösa ögonblicken i hela mitt liv. Både Salam och jag sprang såklart efter och på något sätt stoppades trafiken upp. Precis där vi var så var det en öppning i mitträcket och de sprang över i andra körbanan. Mirakulöst nog hade bilarna på den sidan också stannat och den sidan blev "tom". Vi sprang efter och försökte att få dem att stanna. Att jaga två upprörda hästar bakifrån är som att be dem att springa snabbare. Det var precis vad de gjorde. Återigen denna maktlöshet. Några gånger sprang de mot det mötande körfältet men det blev snabbt köer så det blev inte så inbjudande för hästarna att springa åt det hållet. Vid det här laget hade Ciwi alla transportskydd kvar och Generalen hade tappat ett. Jag vet att jag här tog mig tid att kolla om de såg halta ut. Det gjorde dem inte.

Vi sprang tillbaka till bilarna som stannat och jag hoppade utan att fråga in i en mycket prydlig stadsjeep och skrek förmodligen ganska okontrollerat till denna stackars man att han skulle köra. Och det fort. Salam var inte sen att hoppa in i baksätet.

Har ni sett filmer där de jagar hästar i bil. Så kändes det här. Bara det att den var mina fina dressyrhästar som sprang okontrollerat på en motorväg. Denna man var troligtvis lyckligt ovetande om vad som kunde hända om man kör om två panikslagna hästar på en motorväg. Men han gjorde det samtidigt som jag med mycket sträng röst talade om för honom vad som skulle hända om han körde på mina hästar. Vi körde om så att vi kom ett par hundra meter framför hästarna. Någon gång under denna bilfärd tror jag att jag försökte att hoppa ur i farten. Stackars stackars prydliga man blev nog ganska rädd. Jag kunde inte förstå varför han skrek på mig. Jag fattar det nu...

Han ställde bilen som en liten spärr, och jag bestämde mig här för att jag var tvungen att vara lugn för att vi någonsin skulle få tag på dem. En sockerbit var vad jag hade att locka dem med. Först fick vi dem att stanna men det resulterade i att de vände. Bilarna tyckte de inte heller om att möta och då försökte dem med att testa diket. Viltstängsel satte stopp. Då gav de lite upp tror jag och blev ganska glada när de upptäckte att jag faktiskt var där i all röra. Jag fick tag på Generalens grimma och jag kände att jag ville aldrig släppa honom igen. Som tur var höll sig Salam iskall och jag kände att jag kunde lämna honom till henne. Ciwi är ju alltid känsligare men han var inte omöjlig när Generalen väl var fångad. Jag hade en halsduk på mig som jag höll honom i runt halsen.

Jag försökte att få köpa den prydlige mannens halsduk för att lättare kunna hålla honom. Aldrig fnös han och hämtade sen ett långt rep från bilen istället. Först tyckte jag att mannens beteende var mycket märkligt men jag förstår nu att han gjorde en hjälteinsats.

Flera personer till hjälpte till att leda Generalen medans jag gick först mot avfarten med Ciwi. En lastbilschaufför och en man som heter David Crona fick hästarna till avfarten. Där blev det inte lugnare. Bilarna från motorvägen började köra av på avfarten medans helt ovetande bilister kom på påfarten. Sopbilen körde om oss samtidigt som vi mötte stora bussar. Bilrädda Ciwi var så modig, här ledde jag honom med ett rep...

På avfarten dyker en man och en kvinna upp som bara helt magiskt öppnar en grind och säger åt oss att följa grusvägen ett par hundra meter för där ligger hans stall. In i stallet in i två fina nymockade boxar med lite hö fint uppdukat.

Detta var över på ca 15 minuter.

Under tiden har det ju hänt en massa fandra saker. Salam ringer till 112 eftersom jag inte hade mobilen med mig. Den hade åkt ur bilen när jag hoppade ur men någon vänlig själ såg det och la in den i bilen igen. Förmodligen samma person som kopplade bort släpet och körde in bilen in till vägkanten så att trakiken kom igång igen.

Salam fick ett nervbryt när hästarna var fångade (inte ett dugg konstigt) den prydliga mannen säger bara till henne att skärpa till sig och sen hoppar han in i bilen och drar iväg. Hon står helt ensam kvar. Vad göra? Jo skärpa till sig och följa efter hästarna. Starkt gjort!

Mannen som hjälpte till att leda hästarna föreslår när vi kommer till en skogsdunge : Nu stannar vi här går in i skogen och binder hästarna i ett träd. Ehh va? Nej det går inte, ropar jag tillbaka. Mannen säger igen lite mer bestämt Nu går vi in i skogen och binder upp hästarna. NEJ, det här är dressyrhästar inga westernhästar. Man kan inte göra så. Han fick ge sig...

Samma man hör jag också säga om han drar då släpper vi, vi kan aldrig hålla emot om han drar. Jag vet att jag vände mig om och spände blicken i dem. Ni släpper INTE min häst. Vad som än händer! Det gjorde de inte heller. Vilka hjältar!!!! Dessutom åkte David tillbaka till bilen och transporten och pratade med poliserna och visade poliserna till stallet. Konstigt nog var en av poliserna en gammal klasskompis till mig. Ibland är världen liten.

Jag pratade med 112 en gång när vi fortfarande var på vägen, men de sa bara att de inte kan hjälpa mig. Tack för den jag la på. Väl i stallet visste vi fortfarande inget om bilen och transporten. jag ringde 112 igen. Jag berättar snabbt igen vad som hänt. Jag vet inte om bilen står kvar eller om polisen redan är där.  Har någon mer krockat av alla köer osv. Svaret jag fick var bland annat att detta är ett nödnummer för nödsituationer. Ja för mig är detta en nödsituation försökte jag med, men det var ingen ide. Hon tyckte att jag skulle ringa polisen. Jag tror inte jag klarar att slå numret sa jag. Kan du koppla mig. Nej det kunde hon inte. 11414 skulle jag slå. Jag ringde dit hur som helst. Har du blivit utsatt för ett brott tryck 1. Då gav jag upp och la på. Jag var då arg på hon på 112. Det konstiga var att Salam blev kopplad till polisen när hon ringde, men hon jag pratade med var helt omöjlig...

Jag var nog i extrem chock under dessa samtal och detta är det jag kommer ihåg av samtalen. Kan hända att min uppfattning inte alls stämmer med verkligheten.

Detta är i särklass det absolut värsta jag någonsin varit med om, men nu känner jag mig trots allt förhållandevis glad över att det gick så bra som det gjorde.

Jag vet inte om det är rätt eller fel att berätta om allt här i bloggen men jag vet att många vill veta och jag orkar inte berätta allt om och om igen. Jag ska försöka fokusera på att få hästarna friska och hoppas på att denna fruktansvärda händelse kan föra något gott med sig i stället.

Jag kan inte nog tacka alla er som hjälpte till att fånga in världens bästa hästar och familjen Dahl som byggde om hela stallet för att de skulle slippa transporteras i går kväll.

Tack till familj och vänner som finns här när det krisar utan er vet jag inte vad jag skulle gjort. Tack också till er alla som skickat så många fina meddelanden idag att jag inte ens hunnit svara på alla. Tack, det betyder jättemycket att veta att ni finns!!

Sist men inte minst Salam. Salam är helt enkelt världens bästa. kram på er!

...många är oroliga och nyfikna på vad som hände igår. Vi lever och mår efter omständigheterna bra. Salam och jag är helt oskadda fysiskt, psykiskt lär ta ett tag innan i alla fall jag återhämtar mig.


Hästarna hade en helt fantastisk tur och har förhoppningsvis inga bestående men efter olyckan.

Om ni inte vet vad som hänt finns en ungefärlig beskrivning på www.nt.se

Orsaken vet inte jag. Jag körde inte för fort, det var plan mark, inga kurvor eller omkörningar just när det hände. Det var halt på platsen och eventuellt fick vi punktering på transporten. Inget som är utrett eller kommer att utredas heller vad jag vet. Kanske får vi aldrig svar på varför det hände...

Nu ska vi åka och hämta hästarna och bara tanken på att ställa de i en transport igen gör mig helt skräckslagen, men de måste ju hem. Helst skulle jag leda de hem...

Hästarna står i ett stall som ligger en kilometer från olycksplatsen. Den snälla familjen hjälpte oss hela eftermiddagen igår och byggde om deras stall som redan var överfullt för att Generalen och Ciwi skulle få plats. På en halvtimme hade de byggt två platser till till deras ponnyer så att mina hästar fick varsin stor fin box. Veterinären som efter många om och men kom på plats var otroligt skicklig och hästarna fick bästa omvårdnad. Men det var väldigt oroliga timmar innan hon kom dit och kunde konstatera att ingen var allvarligt skadad. Eller allvarligt skadade vet vi ju inte än om de är men de kommer att överleva, men om de blir tävlingshästar igen är i dagsläget för tidigt att säga. Det spelar faktiskt mindre roll idag, känns bara så skönt att de överlevde.  

Det kunde gått mycket mycket värre. En rad väldigt lyckliga omständigheter gjorde att vi inte blev skadade och att vi till slut fick tag på hästarna igen. Jag berättar mer lite senare.

Ha det bra och för guds skull kör försiktigt.